Att samtala med varandra – å om det vore enklare

Kategori: Relationer | 0

Jag har genom mina år som terapeut i synnerhet i arbetet med par fått möjlighet att förstå, hur komplicerat det faktiskt är att samtala. Något som vi så många gånger liksom bara tar för givet. Om vi inte får det att fungera, så förklarar allt för många det med, du vill inte.

Och det är sant att vilja naturligtvis måste finnas. Vilja att kommunicera. Vilja som bygger på en tro att det är meningsfullt. Att man vinner på det.

Alltför många skulle jag vilja säga praktiserar istället någon form av Husfrids filosofi. När vi har övat och prövat ett tag, och dragit slutsatser om varandra. Fel? Ja, oftast. T ex: Det blir bara bråk.  Jag skulle få höra detta gång efter gång, om jag sa som jag tänkte. Du skulle använda det emot mig. Det man inte vet, har man inte ont av. Du skulle aldrig förstå. Du skulle kanske t o m  lämna mig om jag berättade, som det är. Det är bättre att det får klarna inom mig först. Sen?

Det är bara det, att sen många gånger inte kommer, och då kan det faktiskt vara för sent. Känslor kommer och känslor går. Jag brukar likna det vid slussportar ibland. Vi möts, vi prövar våra tankar, önskningar och drömmar med varandra. Till att börja med är det lättare att acceptera, att vara inlyssnande och bejakande. Det är ingen verklighet i kollision med varandras och  som stör än så länge. Det är ord, drömmar och längtan. Vi öppnar lite mer och lite mer på känslornas slussportar och vid någon punkt är förälskelsen i full blom. Jag älskar dig!

Sakta smyger sig verklighetens dynamik på. Händelser där vi inte möts. Där vi vill åt olika håll. Där vi prioriterar upprörande. Där det inte blir som vi trodde. Där livets vardagspussel skall läggas och orkas med.

Där smyger lätt Husfriden in. Och det är farligt. För varje gång vi sviker oss själva inför någon annan, så tär det. Det tär på vår självkänsla absolut. Det tär på vår tillit till kommunikationens möjlighet och ens egen förmåga att kommunicera framgångsrikt och det tär på bilden av den inför vilken vi sviker oss. Vi laddar vår egen bild av den andre/a med negativitet. Lite i sänder och i paritet med hur allvarligt sveket är. Vi tror kanske att det är bra, att inte störa , inte ta upp besvärliga saker – vi tror kanske att det är ett sätt att bevara kärleken. Men jag brukar säga… man har börjat gå på vägen till kärlekens död. Det är verkligen farligt. Jag får återkomma till detta.