Det var då jag bestämde mig för att bli psykolog!

Kategori: Psykologi | 0

Jag läser Ett Kort Uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg. Jag kastas in i helt andra känslor än för en liten stund sedan. Då var det frukost tid – en shake hos son, hans sambo och två små töser som just påbörjat resan att utforska, vem är dem. Var är dem? Hur kommunicera, hur nå fram och bli hörd? Vem lita på och våga expandera med och vem akta sig för? Vad akta sig för? Hur långt kan jag få genomslag och få som just jag vill.

Så går pappa och stora syster iväg på dansen och lilla tösen – dags att somna och allt blir tyst. En stund att läsa. Det är så starkt att läsa. Sättet som Göran Rosenberg skriver levandegör kraftfält vi människor lever i och kring på ett alldeles unikt sätt. Och med en gastkramande känsla kan jag identifiera maktbalans, stängda hjärtans kapacitet att agera på sätt som inte nästan är möjliga att tro är sant. Det gör så ont – bara för mig som läser boken och som inte varit i närheten av ondska på det sätt som t ex judarna tvingades möta under andra världskriget. Han beskriver embryon som växer i styrka. Detta är en så viktig bok.

Mitt i läsande slår det mig, just så var det när jag bestämde mig för att bli psykolog. Skönlitteraturens möjlighet att öppna dörrar, att dela livserfarenheter vi aldrig skulle kunna ta del av, om inte andra berättade. Och här sitter jag med Göran Rosenbergs bok och den hjälper mig att levandegöra och förstå, och den hjälper mig att iaktta och se embryon till kraftfält som vi lever i också idag. Den är en bok rakt in i hjärtat och den bara föder… jag vill vara en god människa. En kännande människa, som kan känna medkänsla och som inte vill skapa på andras bekostnad utan med andra.

Den gången där och då när jag beslutade mig då?

Vi skulle på yrkesorientering inför kommande vägval i livet efter gymnasiet. Många representanter för olika yrken fanns där för att berätta om sina arbeten och sina erfarenheter. Jag var begeistrad i språk och gick Halv Klassisk gren. Läkare jo, det fanns där, men byngligt när man var Halvklassiker. Det betydde påbyggnads år ev i Tyskland. Det lockade inte. Så jag gick liksom runt och lyssnade in. Hur i hela friden kunde någon välja att bli Revisor t ex kommer jag ihåg att jag funderade över. Sen kom jag till Dr Tengblad. Överläkare i psykiatri och han talade om vikten av att läsa mycket skönlitteratur för att kunna sätta sig in i människans natur och för att kunna följa sina patienters inre. Vilken knapp han tryckte på helt sig själv ovetandes. Jag gick liksom inte därifrån. Jag älskade litteratur och språket. Pappa tyckte om att läsa högt och jag bara njöt och det gjorde jag av att lägga örat mot radion och lyssna på radioteatern! Vilka kraftfält. Där stod jag och lyssnade på Dr Tengblad, och dörren bara öppnades . Jag ville bli psykolog. Det är det jag skall bli. Att förstå vad som hände inom mig och mellan mig och andra hade jag länge fascinerats av.

Jag ville och vill förstå, hur vi tänker, varför vi tänker och känner som vi gör och jag bygger min världsbild kring möten, kring respekt för individen och respekt för mig själv. Jag vill vara med skapare  av vårt gemensamma rum livet.