Min kropp är en liten historiebok om diverse skador och allt som följt i dess spår

Kategori: Uncategorized | 0

 

En underbar känsla strömmade igenom mig vid mitt senaste besök hos den kiropraktor jag går hos. Min kropp var i princip både stark och stabil. Diverse muskeltester utmanar mig. Sådana där tester, som brukar visa – attans, där släppte kraften helt. Jag kunde inte hålla emot, bara för att en stund senare efter diverse manipulationer ha styrkan på plats igen. Vilket mysterium.

Sen 2-3 veckor senare igen så tappar jag styrkan på vissa ställen igen. Bättre och bättre, men . Grrr, jag vill inte. Jag vill komma dit, att kroppen är stabil och kanske bara behöver små,  små justeringar. Jag tränar ju mycket. Det borde gå. Ja, så där kan jag hålla på och resonera med mig själv.

Kiropraktorer och jag har ett långt förhållande. Många olika har jag provat och känt mig för. Tips och rekommendationer, och jag vill testa. Kroppen – det viktigaste vi har inklusive givet hjärnan med all vår kunskap, alla våra trosföreställningar, tillkortakommanden, där vi strävar efter att lägga ett framgångsrikt livspussel. Ett pussel, som blir en hjälp att kunna styra upp vår vardag. Att kunna bli alltmer kapabla att skapa våra liv, som vi önskar dem.

Minnesbilderna om min kropps historia kommer en efter en. 

Blindtarmsoperationen, när jag var 3 – 4 år, som fick så starka influenser på mig. Denna otroligt hemska upplevelse, där jag var fullkomligt övertygad om, att de där grönklädda monstren runt omkring mig, skulle döda mig. Eterbedövningen som var så hemsk. Som gjorde det omöjligt att skrika på hjälp, på mamma.

Ideligen, ideligen kom denna händelse upp i alla de olika sorters terapier, som jag har gått, under min resa att utbilda mig till psykolog och psykoterapeut. Inte förrän jag utforskade Journey processen, så kunde min bearbetning fullbordas och jag visste – Jag kommer aldrig mer att komma tillbaka till detta på detta sätt. Och det har jag inte heller. Många erfarenheter.

Nästa kroppsincident, som dyker upp i minnesbanken – jag skulle vara med och hugga ved. 6 år. Hade en liten yxa och pappa hade en stor. Jag var snabb på att vilja använda den. Pappa hann inte riktigt med, så min tumme låg ovanpå ved klabben, som jag skulle klyva. Och si jag klöv tummen istället. På landet, ingen bil där då. Vad göra mer än desinfektionsvätska och spjälka med en pinne och gasbinda. Ja, tittar jag på den tummen även idag, så minns jag. Pappa och jag.

Det där snabba och lite för lite säkerhetstänkandet har följt mig under många, många år och det har tagit lång tid att ta in att jag har en talang att vara för snabb.

I gymnastiken – vill skulle hoppa över plintar. Det var kul och jag var ivrig. Vid ett hopp satte jag händerna för långt fram och damp i golvet istället med dem. Aj, där bröt jag handleden. Ja, det var ju i stan, så där fanns ju sjukhuset nära. Det blev gips ett antal veckor och sedan, som minnesmärke, en cysta i handleden. Denna hade en benägenhet att komma tillbaka gång på gång. Och den fick tömmas med hjälp av en ordentlig spruta. Läskigt? Absolut.

Nästa intressanta attack på kroppen. En vild skidtur nerför backarna. I Sälen tror jag det var. Åkte på en trädrot, som stack upp. Jag gled tvärsöver och spräckte svanskotan. Det gjorde ont. Länge. Rätt var det var så knöt sig alla nervtrådsändar och det gjorde så ont. Men inget att göra mer än låta läkningen ha sin gång.

Bara för att några år senare slå upp den sprickan igen.  Och igen i skidbacken. Nu börjar jag ta rygg på de mer försiktiga i backarna.

Minnesmärkena fick konsekvenser. Har jag slutat åka skidor? Nej. Men en viss oro och har ett annat säkerhetstänkande. Dessutom kommer jag absolut ihåg, när det var dags att föda mitt första barn. Tänk om svanskotan skulle spricka. Det var jag rädd för.

Och när det var dags att föda – absolut inte syrgasmask. Där kom uppenbarligen min blindtarms operation farande och jag blev vansinnigt arg, när de försökte trycka masken över min mun och näsa. Att det kunde hänga ihop med blindtarmsoperationen förstod jag långt senare.

Det är så intressant att kroppen bär på vår historia. 

Nästa smäll då? På landet. Sommaren börjar gå mot sitt slut. Dags att packa ihop och dra mot storstaden med min söner. Men attans den där vindskivan mot sjön, som jag skulle måla. Jag hade ju inte gjort det… Det behövde göras inför vintern. Ja, det var till att bita ihop och sätta ihop stegen och klättra upp. Men min brist på försiktighet utmanade mig igen. Jag slarvade med att sätta ihop stegen, så högst upp på den, så kollapsar den och jag far i backen med den. Det var stenar under. Det blev inte Stockholm för mig utan ambulansen till sjukhuset, och barnen fick åka hem med moster o morbror. Till pappa. Och Oskar som skulle börja skolan och mamma kunde inte vara med. Det var hårt. Sen bar kroppen på tre kotkompressioner som successivt gjorde att jag utvecklade en sned rygg, en svag scolios – högerkonvex i bröst ländrygg och vänsterkonvex i nedre ländrygg står det i mina papper.

Här börjar mitt äventyr med kiropraktorer, för detta gillade jag absolut inte förutom att det gjorde ont. Nej, nu får musklerna och jag börja samarbeta på allvar…

I onsdags hände det som jag längtat efter.  Jag går från Tuukka på Gamla Stans kiropraktik glad och förundrad kroppen var stabil och inga skevheter fanns att upptäcka. Gissa om det kändes bra  och jag förundras över kroppens villighet att repareras. Jo, jag har tränat och jag har arbetat för att räta ut den. Jag har också ätit all min Herbalife näring varenda dag. Mitt senaste tillägg – jag har tagit ordentligt med Herbalifeline Max – Omega 3 – för ytterligare smörja leder bl a. Om hjärnan också säger tack, så absolut gärna för mig.

Har jag känning någonstans i kroppen utav alla mina skador nuförtiden? Nej, jag känner mig både hel och stark och tacksam och förundrad.

Tacksam också för att ha en betydligt mycket mer försiktig kamrat i mitt liv. En vän, som jag låter mig ta rygg på i vissa avseenden och visa mig genom sitt sätt att förhålla sig på en försiktigare väg. Det är bra att bli äldre tänker jag. Äldre och erfarnare. Min villighet att utvecklas och lära mig har varit och är min ledstjärna.

Så jag sjunger lite ålderns och erfarenhetens lovsång och njuter.